I mitten av februari 2013 läste jag Patrik Lundbergs Gul utanpå, en bok jag inte visste så mycket om eller kanske ska vi säga en författare jag inte visste så mycket om. Boken som fick inviga min ipad mini som e-boksläsare. Jag läste kanske inte berättelsen som alla andra, jag läste om identitet, att bli stor, växa up i en småstad där din roll redan från början är bestämd. Hitta räddningen i musiken. Jag har inte skrivit om detta förut men det som hände när jag var halvvägs genom Gul utanpå var att jag från ingenstans blev lämnad (efter nästan fyra år) och plötsligt var ensam, bodde ensam, var bara jag. Det tog någon vecka till jag kunde fortsätta att läsa i boken igen p.g.a. choken.
Gul utanpå blev alltså boken som tog mig igenom att bli lämnad, boken som var med mig som sällskap och en vän. Antar att ni redan förstått att böcker ja böcker är mitt sätt att, tänka, leva och andas. Boken som är mitt sällskap genom något sådant ja det blir en viktig bok, en viktig författare. Att det dessutom var en författare som skrev om bibliotekariestereotypen på ett väldigt fint sätt som jag kände mig väldigt träffad av ja ... och att han den där Patrik Lundberg råkade vara så vacker och skrev så fina krönikor... Ibland är det allt som behövs för att ta sig igenom en tuff tid (ja och så hur mycket choklad som helst).
Bokmässan 2013 var jag så klart tvungen att lyssna på Patrik Lundberg, då berättade han om nya boken han höll på att skriva. Boken om de som blev kvar i pyttestaden, de som fick läsa upp sina betyg på komvux och plötsligt var ingen. Peppen och rädslan inför att det skulle komma en ny bok. Man brukar prata om författarens vånda att skriva sin andra bok, men läsarens rädsla in för författarens andra bok den pratar man allt för sällan om ...
Det kom en väldigt bra spellista till kommande boken. Boken som fått titeln Onanisterna. Jag lyssnade på Patrik Lundberg när han var med i en intervju i pp3 och pratade om boktiteln, började fundera på om det kanske är samma tanke med titeln som i bästa Per Nilssons bok Anarkai, där han som kallar sig Anarkai spraya ordet onai på en massa parabolantenner som en symbol för människor som inte tänker själva. Kunde det vara så att dessa båda böckerna pratade med varandra?
När jag fick Onanisterna i min hand blev jag lite rädd, slängde mig inte över den bums. Utan väntade lite. Ville ha tid. Ville få slukas upp. Men var också livrädd tänk om denna andra bok det bara håller inte. Kim och Simon tuffa populära fotbollskillarna i Sölvesborg, de två som lyckades supa bort gymnasiebetygen och inte kan förstå varför alla gråter på studenten. De kommer ju ändå att ses på komvux till hösten ju. Platsen där de ska rätta till sina betyg för att få ordning på sina liv.
På komvux dyker också Robin upp Robin som flyttade till Kristianstad för att gå estetisk på gymnasiet. Robin som Kim inte pratat med sedan sexan när Kim valde idrottsklass. På samma gång som han gjorde det valet valde han bort Robin och valde istället fotbollskompisarna Simon, Dino och Frallan.
Om sig själv tänker Kim, "Vad jag kan? Jag kan skjutsa min lillasyster till stallet, dricka en white russian på fyra sekunder och skriva texter i smyg. Det är vad jag kan."Han tänker att som elvaåring fick han svara på en gatuenkät i Sydöstran "Fråga: Vad gör du när du inte går i skolan? Mitt svar: Spelar fotboll och leker med kompisar. Jag hade svarat likadant i dag och däri ligger själva problemet."
Problemet nu är i att gå vidare i att vara på botten, på komvux. Att på natten delar ut tidningar och sedan gå direkt till skolan. Men komvux finns också svenskaläraren Sandra, Sandra som pratat Karin Boye OCH kan fotboll. Är det ens möjligt att låta dessa två världar mötas. Kim går direkt till bokhandeln och skaffar sig en bok med Karin Boyes samlade dikter. Sandra som sedan länge är vän med Robin. Robin som tack och lov han också delar ut tidningar på natten så att han och Kim äntligen kan börja prata med varandra igen efter alla år. Fast helt problemfritt är det inte för Kim kan inte stå emot fotbollskompisarna de som hävdar att Robin är bög och inte hör till. De som lever i sin lilla lilla värld. Kim han börjar fundera på om det är omgivningen som drar ner honom ...
Robin som har tillgång till andra världar som inte bara lyssna på Håkan Hellström utan också introducera Säkert <3 Sandra bor i ett kollektiv inne i Malmö. I kollektivet finns Nora, Robins kusin, hon som Kim var så kär i en gång i tiden. Hon bara finns där igen, hon som var hans hjärtas låga. En sådan där härlig detalj i Patrik Lundbergs språk att han krydda det med poptextcitat utan att det står. Citaten som bara är en fin detalj som får mig att le på flera ställen. Under min läsning av Onanisterna pratade jag högt för mig själv - eller högt med boken! Vet inte om det hänt förr.
Kim dras mellan det gamla, fotbollen, fyllorna och det nya Robin, Malmö och ett mer stillsamt drickande. Massa fotbollsträning, skräpmat och matcher det åks till i buss, andra småstäders fotbollsplaner besöks. Som Nybro i den lilla staden där jag fanns. Jag gjorde en Robin och lämnade för att gå på gymnasiet annanstans (Kalmar och hantverksprogram mode-kläder). Tre bra år men som innebar att jag behövde komplettera med lite ämnen året efter studenten - var då? På komvux så klart.
Onanisterna är boken som innehåller den finaste "bli av med oskuldscenen". Vackert. ""Du är rätt ung", säger Nora och lägger huvudet på sned. "Men jag snusar så man kan säga att vi är plus minus noll."Hon för undan sin röda lugg och tar min hand i sin. Sluter ögonen, lutar sig mot mig och ger mig en kyss. När albumet är slut och musiken tystnar är jag inte oskuld längre."
Onanisterna är en bok om att han tillgång till två världar och svårigheterna med det. Det där svåra med att blanda vänner som är så olika. Kan man ha båda världarna utan att blanda de? Hur balansera man mellan? När man känner att man borde röra sig bort från? Jag känner igen så mycket i denna boken från åren runt tjugo. Så mycket förvirring och så mycket veta men inte kunna på samma gång. Samtidigt som boken ger mig en helt ny berättelse en berättelse som jag vet noll om. Fotbollskillarna, aldrig känt de, aldrig varit på samma fester.
Om det var så att Anarkai och Onanisterna är två böcker som pratar med varandra JA. Inte bara för att det är så att de båda utspelar sig i Sölvesborg. Utan tanken på att onanisterna de där som bara ser till sin egen krets och tänker på sig själva. Hoppas Anarkai skulle se Kim för den han är och inte bara en vanlig fotbollskille. Hoppas jag skulle se Kim för den han är om jag mött honom. Men det där med roller och fördomar ... Å fotbollskillen Kim han hade antagligen inte sett Paula 19 heller för den delen. Hur många människor låter man blir att se bara för att inte min typ - en bok om vad som finns inom oss och att det inte alltid är det som syns.
Att träffa en Robin och en Sandra som drar ditt rätta jag ut ur dig... Fundera lite på vem det var som drog mig ut ur mitt skal? Men rätt säker på att det inte var en person gissningsvis var det en bok eller flera, skulle också tro att de var skriva av Per Nilsson. När jag läser boken är jag så glad att jag inte är 20 längre, 20 och utan att veta. Men hade jag nu som nästan 33 träffat Paula 20 ja då hade hon varit glad då hade hon vetat att kampen och tårarna skulle leda till något bra!
Patrik Lundberg är inte bara vårt lands vackraste författare utan också en av de författare jag ser med mest spänning fram emot att följa i framtiden. Till hans tredje bok kommer jag inte längre vara nervös utan bara se fram emot att läsa för mig en helt ny berättelse som jag ändå kommer känna igen mig i, så det är oavsett om det är fotboll eller böcker vi som har småstaden i oss och inte längre är kvar där.
Tur och tack för att böcker och musik finns och gör världen lite bättre mest hela tiden.
/Paula som kanske precis skrev sitt längsta och mest personliga inlägg någonsin <3
Onanisterna
Författare: Patrik Lundberg
Förlag: Rabén & Sjögren (2014)
ISBN: 9789129691658
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris
<3
SvaraRadera