Maresi har lämnat Röda klostret för att återvända till sin hemby. Hon vill starta en skola för flickor och dela med sig av all kunskap hon fått i klostret. Redan på sin resa hem börjar hon skriva brev till sina vänner på klostret. Hon skriver om hur världen utanför ön är. Hon berättar om hur hon är utanför och allt som är annorlunda.
Hon hittar hem, hennes familj kan knappt tro det är sant. Storasyster har gift sig och fått egna barn, lillebror retas som tidigare, pappa han är varm och välkomnande, mamma mer avvaktande. Maresi har kunskap som ingen har, hon kan läsa och skriva, hon vet saker. I byn är det fattigt och ingen förstår riktigt varför hon ska starta en skola. Varför.
Maresi kämpar med sig själv. Att vara den hon blev i de röda klostret, sin tro, sin kunskap. Men hon är också sina föräldrars dotter, en del av byn. Fast hon vägra fläta sitt hår som de andra kvinnorna. Maresi behöver vänja sig vid att leva på samma plats som män. Att det finns vänliga män. När hon får sitt första frieri förkunna hon att hon aldrig ska gifta sig. Men att hålla sig helt borta från män upptäcker hon till sin förvåning att hon inte ska.
Breven hem till röda klostret är långa, detaljrika och fulla av längtan. Längtan tillbaka. Att vilja vara på två platser på en och samma gång. Det är precis så oroligt bra som jag hoppades att det skulle vara, perfekt blandning av relationer, kunskap, övernaturligt och känslor. Jag gissar att jag inte är den enda som faller pladask för den fattige vänlige givmilde Kárun.
När boken tog slut slog jag ihop den och längtade omedelbart efter att få läsa mer av Maria Turtschaninoff. Just nu för stunden önskar jag en bok om Maresis mammas hemliga liv, det innan hon träffade han som blev Maresis pappa. Jag önskar också filmatiseringar av böckerna. Eller nej en teveserie om de röda klostren så att så många fler hittar dit.
/Paula
Breven från Maresi
Författare: Maria Turtschaninoff
Förlag: Förlaget (2018)
ISBN: 9789523331365
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar