Länge, ett år eller mer har jag tänkt att jag ska skriva om mig och min orubbliga kärlek till böcker. Mycket har jag tänkt på min kamp att lära mig läsa och den ännu större kampen att lära mig stava. Så i julas läste jag Anne-Marie Körlins bok Ovan trädtopparna vilket fick mig att plocka upp tanken igen. Jag började leta bilder. Bilder på en liten läsande Paula. Hittade inga. Men hittade dessa två från min allra första skoldag. Jag ser glad ut, har rosa tröja och den för den tiden obligatoriska Madicken-toffsen.
Vad jag minns har jag alltid alltid tyckt om böcker och berättelser. Jag blev tokig när det var pappa som läste högt. Han läste ju inte vad det stod - han hittade på. Det var mycket högläsning när jag och syskonen var små, mycket ljusböcker och så bokbussen. Världens bästa bokbuss <3
Jag hör inte till de som kunde läsa redan när de började skolan. Jag hör till de som kämpade sig tokiga för att kunna läsa. Som lärde sig läsa med flytt kanske i trean. Jag är en av de som kanske aldrig lär sig stava. En av de som gick till specialfröken länge för att öva på stavningas regler, vissa saker gick in andra inte. Men jag tyckte om att läsa, tyckte om att skriva. Bra pennor och fina anteckningsböcker är en sak jag alltid älskat.
Vet inte vad vilja eller kärleken till ord, böcker och berättelse kommer ifrån. Men TACKatt jag föddes med den. Att den fanns där och hjälpte mig att kämpa att den fick mig att vilja. Tvillingböckerna, de om Jessica och Elisabeth läste alla när jag gick i trean. Jag också. Minns första boken och hur lång tid det tog för mig att ta mig igenom den. Men jag klarade det.
Sen var det TL-klubben. Böcker i brevlådan med något roligt tillhörande ibland bokligt ibland inte. Alltid dagböckerna jag skrev och dekorerade. Det där med att lära sig engelska var så svårt. Att stava på engelska och lära sig kartor ska vi inte ens prata om. Jag är helt ok på engelska idag men stava går inte. Kartor kan jag noll.
Böckerna, berättelserna och kärleken till de har fått mig att göra det jag vill. Fått mig göra och våga. Att läsa jag älskar att läsa. Utan böcker utan att läsa vet jag inte vad jag varit. Men allt hade varit så mycket gråare och meningslösare.
När jag läser böcker är det berättelserna jag tar till mig berättelserna, personerna och mötena. Språket kommer i andra hand för mig. Vet att det inte är så för alla. Språkpoliser ger mig ofta en stor och tung klump i magen. De pratar om särskrivningar och skrattar, hånar de som inte kan stava. Så glad att min vilja att berätta och kommunicera i skrift är större än den där klumpen i magen. Om du hör till spårkpoliserna försök då vara lite snällare tänk att alla faktist inte kan. Tänkt på det när du pratar (på jobbet, med vänner eller på sociala medier) att några av de som hör/läser kanske vågar lite mindre av det du säger.
När jag startade bloggen för att jag inte längre ville hålla all min läsning inom mig. Ja då stålsatte jag mig tänkte att det kommer komma elaka kommentarer om hur jag stavar. Spårkpoliser kommer ogilla. Men det uteblev. Istället får jag här dela bokkärlek med er. TACK <3
/Paula
<3<3<3
SvaraRadera