Tusen och en chans av Annabel Pitcher

Zoe vet inte vad hon ska göra med sig själv. Hon förtärs av sitt dåliga samvete. Hon har dödat. Dödat och kommit undan med det. För att reda ut sina tankar börjar hon skriva brev till en dödsdömd fånge i USA. Hon skriver breven under namnet Zoe som är påhittat. Breven till Stuart Harris (som mördat sin fru och sin granne) skriver hon på natten i trädgårdsskjulet. Det är kallt mörkt och rått. Men det är vad hon förtjänar tycker hon.

Sakta rullas vad som hänt i Zoes liv det senaste året upp. Händelserna som ledde fram till att någon miste sitt liv.

Zoe bor med mamma, pappa och två småsystrar. Mamma är galet överbeskyddande och har bestämt att Zoe hon ska bli jurist något annat är inte att diskutera. Att gå på fester eller träffa pojkar är inte att tänka på.

Inte förrän dess att Zoe kommer på en klurig plan, farfar blir sjuk och hon lovar att passa småsystrarna hela dagen när föräldrarna är på sjukhuset. Men visst kommer de väl hem i tid att köra henne till festen?

Festen som ändrar allt, där träffar hon den brunögda pojken som kallar henne fågelflickan. Han som gör henne så nyfiken men sen är spårlöst borta. Då dyker istället Max upp, Max populäraste killen i skolan. Som nu visar intresse för henne …

I breven till Stuart berättar Zoe om hur allt ändras hemma, om hennes galna mamma. Men också om de båda pojkarna. Får att ingen tyckt om henne så är det plötsligt två som gör det.  Att hon dödat för att det inte gick att göra på något annat sätt.

Favoritraderna ur boken handlar om kärlek, de sägs av min favorit person i boken. Men jag har bytt ut namnet mot XXX för att inte avslöja för mycket. "Du … sa, XXX och tog ett kliv över croissanten så att han stod precis framför mig, är helt unik. Jag skakade på huvudet. Jo det är du Zoe. En rapande Guds son? En lurvig blå varelse som heter Bisse? Och där samlade han på sig rejäla pluspoäng eftersom han kom ihåg Bisses namn. Vem mer än du skulle komma på något sådant."

Tycker också hemskt mycket om pusselscenen. En väldigt tankvärd brevroman om skuld, kärlek liv och död. Hur skuld kan äta upp en människa och att fler i ens närhet kan gå omkring med en skuld så svår att bära att det nästan skaver sönder en.

/Paula