Den där Barbro Lindgren

Det är konstigt, men också lite bra att det ska krävas ett ALMA-pris för att jag ska läsa mer av Barbro Lindgren. För några veckor sendan läste jag Jättehemligt. Nu har jag läst de andra två delarna i serien om Barbros barndom. Dagböckerna och författardrömmarna som ju så småning om blir till sanning och efter ännu längre till till det största barnbokspris som finns.

I Världshemligt har Barbro blivit typ tolv. Hon fundera på om brösten någonsin ska växa. Ingrid och Barbro har vuxit ifrån varandra. Nu heter kompisen Cissi. Tillsammans har Cissi och Barbro en egen tidning. De är fortfarande barn som leker och åker till stallet och ritar av hästar. Men tonåren, killarna och tjuvrökning börja komma närmare in på livet och tankarna. De blir bjudna på dansklubb men vet inte hur man dansar. Pinsamt är det. Särskilt när Stig vill följa Barbro hem. Hur gör man om någon är kär i en? Pinsamt är vad det är.

I Bladen brinner är Barbro femton, det är fortfarande mycket kompisar, familj, skrivande och författardrömmar. Men mer killar och kärlek än innan. I skolan börjar Barbro prata med en kille som är äldre. Om det skriver hon, "Och jag tycker det är roligt med nån som förstår att man faktiskt är annorlunda inuti än man verkar! Det är jag inte van vid." Jag förstår precis, det var ju allt mitt femtonåringa jag ville. Att få träffa någon som förstod det. Fortfarande är det inget jag är van vid. Andra rader femtonåriga Paula mått bra av att läsa är.

"Men jag undrar hur det ska bli nu - ska vi hålla ihop eller …? Det blir så konstigt i så fall att inte bestämma över sej själv längre - jag är ju van att vara fri och göra som jag själv tycker. Jag blir olycklig om andra bestämmer hur jag ska tycka och tänka." Det däremot är något 32-åriga Paula lärt sig själv.

Hoppas böckerna ges ut i nytryck om omslag som lockar dagens barn snart!

/Paula