Oceanen vid vägens slut av Neil Gaiman

En man återvänder till sin barndomsstad för en begravning. Han tar en omväg på väg till sin syster. Via det där huset han en gång hade en vän som bodde, vad hette hon nu Lettie. Lettie som försvann han minns inte riktigt vart, Australien? Han mottagen i dörren av Letties mormor. Den gamla kvinnan blir glad av att se honom frågar om han vill ha en kopp te? Det vill han hemskt gärna men han vill också ta sig en titt i trädgården.

Han hamnar på bänken framför Letties damm, eller ocean som Lettie själv kallade den. När han sitter där börjar han minnas. Minnas det som annars är dolt för honom. Sommaren när han var sju år och han och lillasyster fick en barnflicka vid namn Ursula. Ursula som inte var mänsklig. Ursula som alla tyckte om men som pojken hatade.

Plötsligt minns han hur det började, hur han träffade Lettie. Lettie som var elva år och hade varit just elva år rätt länge. Hur hon tog med honom på ett konstigt äventyr. Hur han lovade hålla henne i handen hela tiden men hur han släppte och fångade den där konstiga bollen. Smärtan han då kände i sin fot. Hur han senare kände ett hål i sin fot. Ett hål ett riktigt faktiskt hål rätt in. Hålet ur vilken han drog fram en mask, en mask han spolade ned i avloppet. Sedan dagen efter då var hon där, Ursula.

Den sjuåriga pojken han varit som älskade att läsa böcker, var tryggare med böcker än med människor. En sjuårig pojke med ett vuxet tankesätt om vad han tyckte om att läsa: "Jag gillade myter. De var inte vuxenhistorier och de var inte barnhistorier. De var något ännu bättre. De bara var."

En pojke som haft trygga och fina första år, plötsligt befinner sig i den värsta tänkbara fasa. Han vet att Ursula är hemsk ond och elakaste som finns. Men ingen, absolut ingen tror på honom. Ursula förbjuder honom att lämna tomten, att besöka Lettie. Lettie, hennes mamma och mormor som är de enda i hela världen som kan hjälpa honom. Men vad är de tre kvinnorna? För de är inte mänskliga de heller. Bland annat så har de magiska sykunskaper, de kan sy klippa och laga i tiden …

Oceanen vid vägens slut är en underbart läskig slukarbok. En bok som nästan är omöjlig att lägga ifrån sig och när man ändå gör det (för att man måste göra annat, äta, sova, jobba) ja då tänker man på boken, på pojken, på Lettie. Hur det är att minnas sådant man inte vill minnas, eller som man inte kan minnas för någon tagit minnena från dig. Det är väl inte direkt någon hemlighet att jag älskar Neil Gaimans Coraline? Oceanen vid vägens slut kommer väldigt nära att vara lika bra som Coraline.

Efter läsningen av Oceanen vid vägens slut upplevde jag något jag aldrig upplevt när jag läst en bok. Jag fick ont i min fot, riktigt ont, så att jag flera gånger var tvungen att titta efter så att jag inte hade ett hål där ...

/Paula

---

Oceanen vid vägens slut : en roman
Författare: Neil Gaiman
Förlag: Bonnier Carlsen (2014)
ISBN: 9789163878374
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris