Billie som biter sönder sina nagelband för att känna blodsmaken i munnen. Hon kan inte förstå varför pappa inte kan bo hos henne och mamma längre.
Saga som sneglar på storasysters pojkvän … han som är mycket äldre och sneglar tillbaka. Pojkvännen som mamma och pappa absolut inte få veta något om.
Fredrik som bor hos mormor och morfar och drömmer om en vän. En enda vän. Klart han vill tro på det när det händer och någon sträcker ut en hand - eller ja en fråga "ska vi hänga?"Klart han inte tänker att det finns baktankar.
Mathilda som stoppar toalettpapper i bh:n och drömmer om platskirurgi. Löptränar så mycket det bara går och blir galen på sin pappa. Bestämmer sig för att rymma till Stockholm tillsammans med bästa vännen Ida.
Carl-Henrik som adopterades från Thailand när han var fyra år gammal. Nu har hans föräldrar fått ett nytt barn, ett eget barn. De lovade att allt skulle vara som förut och att de skulle älska de båda syskonen lika mycket. I Carl-Henriks huvud kallas lillasyster för apa och allt ändrades när hon föddes. Nu har han en plan på hur allt ska bli bra igen …
Det här bra, äkta, verkligt och hemskt. Precis som jag minns högstadiet så gör det ont. Alla fem har så ont. 14-åringar kan vara så hemskt elaka.
Som bekant så gillar jag öppna slut men hade gärna velat att Carl-Henriks slut knöts ihop lite till. Hans berättelse är den som fastnade mest hos mig. Jag önskar att hans mamma eller pappa funnits hos honom på polisstationen och att båda inte varit på sjukhuset hos "apan".
Ser gärna en fristående fortsättning, en 15 - ett år senare. Vill veta hur det går för Billie med sorgen, Saga med relationen till storasyster och den gemensamma "hemligheten", går Fredrik mer rakryggad ut ur det hemskaste som hände, kommer Mathilda och Ida fortfarande vara vänner? Hur är det med Carl-Henrik var finns han och hur mår han om ett år?
/Paula som gillar när det är många berättelse i en bok
14
Författare: Alexandra-Therese Keining
ISBN: 9789187027567
Förlag: Lilla Piratförlaget (2014)
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris
Tyckte också mycket om. Föll för det filmiska, att det kändes som scener i en film. Märks att författaren skrivit manus! Och Carl-Henrik påverkar, tycker inte föräldrarna kändes så sympatiska!
SvaraRaderaVerkligen inte hemska föräldrar, i alla fall ur Carl-Henriks perspektiv.
SvaraRadera