Tid till att läsa de där böckerna man gått och klappat på så länge, varit så nyfiken på. De är farliga de där böckerna de man hoppas så mycket på. En sådan bok är Väldigt sällan fin, Sami Saids debutbok.
Jag är inte besviken men jag är inte heller helt överväldigad. Boken handlar om Noha som flyttar från sin familjen i Göteborg till korridoren i Linköping för att läsa religionsvetenskap. Noha är mindre social än de flesta, helt nöjd med att vara själv på sitt rum och bara läsa. Men verkligheten gör sig påmind kursaren Fredrik som vill konvertera till Islam och konststudenten Anna som han träffar på ett tåg. Noha finnar att hans tid äts upp. Att umgås med en tjej på egen hand går helt emot hans uppfostran som muslimsk flyckning från Eritrea. Men han kan inte säga nej och vänjer sig vid Anna. Detta är boken första del som får mig att tänka mycket på mina Göteborgs år i Ostkupankorridor. Jag gillar Noha och jag gillar Anna känner igen delar av mig själv i de men också andra jag träffade under mina student år. Visst har jag stött på Fredrik typen också.
Under Nohas första termin dör farfar som är Eritrea som äldste sonen är det Nohas uppgift att följa med och stötta pappa när han ska se graven. Andra halvan av boken handlar om den resan. Om hur landet de flydde från när Noha var liten har ändrats. Hur det är nu. Att inte kunna språket. Hur folk ser på pappa och hur Noha ser på pappa. Att pappa varit någon annan...
Också spännande tankar i boken om bibliotek. Alltid plus för tankar om bibliotek, böcker och läsning.
/Paula
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar