Lina och Maja som båda bär på så mycket svärta och smärta. Så olika och så lika. Oskiljaktiga. Men så denna sommaren händer det som inte får hända. Lina utsätts för en hemskt gruppvåldtäkt. Hon känner sig som den hemskaste människa i världen och skyller allt på sig själv. Bestämmer sig därför att inte berätta något för något. Maja märker att det är något som är fel men Lina vill inte släppa in och de glider ifrån varandra.
Maja som en gång slant lite extra djupt med rakbladet på handleden hamnade på sjukhus och genom gick en massa samtalsterapi. Nu har Maja börjat hitta tillbaka till sig själv. Våga vara sig själv. Med bästa popindiemusiken (samma som jag också älskade, älskar och kan utan och innan).
Maja sneglar efter den svarthåriga Jonas med randiga tröjor. Lina hittar en ny vän Calle. Calle som är min nya favorit karaktär så fin så genom snäll! Maja drömmer om Göteborg och Lina gör allt för att inte tänka.
Jag har markerat massor av sidor med rosa små post-it lappar. Igenkännelse, nostalgi eller bara för att orden är så bra. Tänker på mina år i Göteborg (2001-2005) när jag läser. Ser framför mig, minns och känner igen. Jazzhuset på torsdagar <3 Känslan när man såg Henrik Berggren. Hanna Jedvik som spå bästa sätt väver in musikcitat från de bästa.
Favoritcitat,
"Å andra sidan kan Maja också vara så uppsnärjd i att man ibland måste dra tillbaka henne ner till jorden med dunder och brak för att få henne att förstå att livet faktiskt inte är en låttext."
"Vad ska vi hitta på, då? frågar Lina och undrar om han är hur knäpp som helst.
Jag har köpt ost, bröd och chips till vår picknick i parken.
Ska vi ha picknick?
Självklart ska vi ha picknick, säger han och skrattar till."
/Paula som trots nostalgin är glad att vara 32 i Växjö och inte 20 i Göteborg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar