Silverpojken av Kristina Ohlsson

Kristina Ohlssons barnboksdebut Glasbarnen vann förra årets Barnens romanpris. Har läst Glasbarnen i bokklubb och i läsgrupp i skolan. Elva-åringarna älskade så mycket. Jag också för den delen. Blev också rädd på riktigt.

Nu har del två kommit, Silverpojken för oss åter till Åhus, Billie, Aladdin och Simona. Denna gång är det inte Billie som är huvudperson utan Aladdin. Gillade verkligen Aladdin när jag läste Glasbarnen så det är kul att få bekanta sig mer med honom.

Aladdins föräldrars restaurang Turken i tornet går inte längre så bra som den gjort. De har fått sälja både husbåten och huset och flyttat till gamla vattentornet i vilket de har restaurangen.

Det börjar försvinna mat från restaurangens kylskåp. I samma veva börjar Aladdin se en pojke i gammeldags kläder smyga omkring utanför vattentornet. Kan pojken vara mattjuven? Vem är pojken hör han hemma kanske hemma på flyktingbåten som ligger i hamnen? Men varför ser inte Billie pojken?

I skolan får Aladdins klass i uppgift att lära sig mer om Åhus, Aladdin bestämmer sig för att skriva om den gamla silversmeden som hade smedja på marken där vattentornet ligger i dag. Han kommer över en sorglig historia, om svartsjuka, död, fattigdom och en försvunnen silverskatt. En silverskatt som spöket Silverpojken sägs leta efter. Kan det vara Silverpojken Aladdin sett?

Denna gång går de inte till biblioteket för att hitta hjälp bakåt i tiden utan tar sig istället till kyrkan och pratar med prästen. Än en gång sitter de ner och pratar med Ella den gamla damen som tror på spöken. Men hon sköter också om kyrkans arkiv och alla gamla foton.

Gillar, gillar, gillar! Extra plus för den otäcka spegelscenen på s. 67. En så bra del två! Står på egna ben samtidigt som den gör Glasbarnen ännu bättre. Jag undrar kommer det en del tre om Simona? Oavsett Kristina Ohlsson fortsätt skriv för barn!

/Paula