Den gula boken en av mitt livs stora kärlekar
Böcker är bland det bästa jag vet, lever,
andas och frossar böcker. Har svårt att föra ett vanligt samtal utan att koppla
in böcker och boktips på något sätt. Jag har alltid tyckt mycket om böcker. Att
ha böcker runt omkring mig, skönlitteratur och anteckningsböcker med blanka
blad. Men sommaren 1998 mötte jag BOKEN!
Boken som fick läsning att gå från någon viktigt till att handla om vänskap.
Bokens karaktärer blev mina vänner, pappersvänner som träffade rätt in i
hjärtat och som fortfarande finns kvar där.
Mamma hade världens bästa
skolavslutningstradition hon tog med mig och småsyskonen till stan för att äta
glass och ett besök i hemstadens enda och underbara bokhandel där man fick
välja en egen sommarlovsbok. En bok att komplettera bokbusslånehögen med en
egen bok som skulle få bo i min bokhylla för alltid. På ett bord i bokhandeln
låg boken en gul bok som fångade min uppmärksamhet det var, du & du & du av Per Nilsson. På
bokens omslag fanns tre runda fotografier, ett öga, en handflata och ett par
blåa gummistövlar.
När jag vände på boken kunde jag läsa:
”Himlen är blå och solen strålar, det är
lördag och sommarens första dag. I det gröna gräset i parken ligger tre
personer på rygg. En klädd helt i vitt, en i svart, och den tredje har smutsiga
fötter. Två av dem är skalliga, deras blanka hjässor glänser i solskenet. Det
är Anon, Zarah och Nils som ligger där. Anon är tolv år, Zarah sjutton och Nils
tjugo. För några veckor sedan kände de inte varandra. Men deras liv trasslade
ihop sej, i en härva av liv och död och kärlek och hat och längtan. Nu ligger
de här i parken, med ryggen mot jorden och ansiktet vänt mot sommarsolen. De
lever, alla tre.”
Baksidestextens vackra ord fångade mig om
detta möte ville jag läsa. Detta fick bli min sommarbok 1998. Läsandes i
skuggan fick jag för första gången ta del av Per Nilssons magiskt underbara
bästa bokvärldar. Boken var skriven på ett sätt jag inte stött på tidigare, tre
huvudpersoner som får var tredje kapitel till att berätta sin historia. Anon
som är döpt efter poeten till en dikt mamma tyckte var så fin. Inte visste
mamma att anon betydde anonym. Anon har en frånvarande pappa, inga vänner,
alltid gummistövlar på fötterna, ett drömmande huvud som gör att han krockar
med lyckstolpar. Zarah funderar mycket över kärlek och om pojkvännen Victor
verkligen är rätt och vad hon ska göra med sitt trassliga liv. Nils försöker
och vill leva efter tanken, om livet ändå tar slut så finns det inget att att
frukta.
Jag visste ju att dessa tre skulle mötas, det
läste jag ju redan på baksidestexten. Men hur ska mötet ske mellan den ensamme
drömmaren Anon, den vackra fundersamma Zarah och den underliga Nils som
genomför allt han bestämt sig för?
Anon hittar en plånbok tillhörande en flicka,
lånekortet i plånboken avslöjar namnet Sara Enoksson med ett barns handstil.
Däremot finns det inga pengar kvar i plånboken. Men dagdrömmarna tar fart. Vem
är flickan? Säkert är hon söt, också hon 12 år och säkert har hon en bullbakande
mamma. Hon Sara kommer vara och är redan i hans dagdrömmar hans nya (och enda)
vän. Anon börja planera hur han ska göra för att ta kontakt med flickan.
Sara som ändrat stavningen på sitt namn sedan
hon som barn skrev sitt namn på lånekortet, heter nu Zarah med Z och H. Zarah
är sjutton år och någon helt annan än den Anon drömmer om. Trassligare, med mer
svärta och utan någon bullbakande mamma. Men söt det är hon.
Nils han
sitter på café när han första gången får syn på den lilla killen med gummistövlar
utanför fönstret som krockar med en lyckstolpe. Hela Nils mage fylls med
barndomsminnen för han är själv en stor drömmare som krockat med lyckstolpar
hur många gånger som helst och gått omkring med blåmärken i pannan. När Nils
sedan hämtar lillasyster Kristina i skolan ser han igen den gummistövelklädda
pojken i kapprummet. När Nils möter Zarah första gången är han på en pub och
Zarah kommer fram till honom. Ber honom se glad ut så hon kan göra den där inte
så bra pojkvännen svartsjuk. Lika svartsjuk som han gjort henne. Nils han blir
helt… det är som han har mött en ängel och han bestämmer sig för att finna
henne igen.
Både Anon och Nils finner platsen där ”deras”
Sara/Zarah bor. De smyger omkring utanför hennes hus i hopp om att få en skymt
av henne. De båda drömmande pojkarna ser ibland varandra men kan väl inte ens
tänka tanken att de skulle ha samma vackra flicka i sina tankar. Något av det
bästa med att läsa och uppslukas av böcker är att man får flera perspektiv.
Möten blir så mycket mer fantastiska och intressanta än i livet då man bara har
sitt eget perspektiv. Kanske och antagligen har vi möten lika spännande bara
det att vi inte får följa dessa möten genom både eget och den andres tankar och
känslor (hjärna och hjärta då). När jag läser får jag äran att vara med vid de
spännande mötena, de handplockade som är värda att fästa på papper av
författaren. När Anon, Zarah och Nils slutligen möts i bokens slut (det som
baksidestexten redan avslöjat) så får jag som läsare vara med! Jag blir
insläppt blir en del av!
Anon han bestämmer sig för att göra
verklighet av sitt drömmande att lämna tillbaka plånboken och det värdefulla
lånekortet. När han ringer på dörren till Zarahs lägenhet tänker han att kanske
är det hennes pappa som öppnar. Men Zarah är mycket större än han trott och hon
bor själv. Mötet mellan den tolvåriga pojken och den sjuttonåriga tjejen
klickar ändå rätt. Zarah bjuder in Anon och klipper sönder hans illaluktande
gummistövlar och konstatera att nu får det vara slut med gummistövlarna. Sedan
ber hon Anon att raka av hennes långa hår, hon är trött på att vara vacker och
vill bli ”ful”.
Nils han rakar vid ungefär samma klockslag
också av sig håret efter att han legat nedgrävd i jorden som levande begravd
under natten för att testa sina gränser. Efter den panikfyllda natten bestämmer
han sig för att nu är det dags han ska gå hem till Zarah. Nils klär sig helt i
svart när han går dit, ringer på dörren och den öppnas av Zarah också hon helt
skallig och motsattsklädd helt i vitt. Kan det vara så lätt att två
tvillingsjälar möts i Zarahs dörröppning? Ja nästan så lätt är det å jag får
vara där i dörröppningen. Lite svartsjuka uppstår mellan Anon och Nils. Men
Zarah hon tar plats och de tre (fyra med mig) blir ett.
De går till parken precis som baksidestexten
utlovat. Så här låter det från den kursiverade allvetande berättarrösten när
boken börjar närma sig sitt slut.
”Du och du och du. Du Anon. Du Zarah. Du Nils.
Nu ligger vi här i gräset. Tillsammans.
Och nu är äventyret snart slut.
Nej nej nej. Det är nu äventyret börjar.
Det mesta har inte hänt ännu.
Det bästa har inte hänt ännu.
Äventyret tar aldrig slut.”
Kanske var det är som min kärlek till öppna
slut föddes. Slut där man får drömma vidare och själv bestämma vad som händer
sen. Kanske också här mitt motstånd för epiloger som berättar allt in i minsta
lilla detalj så det inte finns någon plats kvar att drömma.
Nils blev min stora och kanske min finaste
sommarkärlek någonsin. Detta var också sommaren som Per Nilsson blev min
favoritförfattare och människorna i hans böcker mina bästa vänner, mina egna
pappersvänner. Per Nilssons sätt att låta sina karaktärer mötas var det som
fångade mig mest. Att jag som läsare fick vara med vid dessa möten. Kanske var
det med denna bok som jag blev just en LÄSARE. Att det var möten som fångade
mig mest var väl för att det var de jag gick och drömde om i huset på landet
hos mamma och pappa. Möten i böckernas värld, de diktade påhittade mötena som
förberedde mig som liten blyg flicka från landet för livet utanför skogen,
småstaden och böckernas värld. Både formande och hjälpte mig.
Du & du & du var den
första bok jag kände att jag kan inte bara stänga boken utan jag måste skriva
något om det jag läst. Boken jag började vika hundöron i och skriva i marginalen.
När den den gula boken var slut blev det ett besök på biblioteket i hemstaden
och resten av Per Nilssons tidigare böcker lånades och lästes. Det var sommaren
med Hjärtans fröjd, Ja må han le… Va?,
Korpens sång, Baklängeslivet Anarkai och du & du & du en gång till.
Detta var bara början för sedan dess har jag
läst, läser och läser om allt av Per Nilsson. Det kan också vara så att jag
lyckats koppla hans författarskap till i stort sett alla essäer och uppsatser
jag skrivit under min utbildning till bibliotekarie.
/Paula boknörd
Vilken gripande text! Visst är det fantastiskt att en bok kan betyda så mycket.
SvaraRaderaJa
Radera