Den viktigaste BOKEN!


Den gula boken en av mitt livs stora kärlekar  

Böcker är bland det bästa jag vet, lever, andas och frossar böcker. Har svårt att föra ett vanligt samtal utan att koppla in böcker och boktips på något sätt. Jag har alltid tyckt mycket om böcker. Att ha böcker runt omkring mig, skönlitteratur och anteckningsböcker med blanka blad.  Men sommaren 1998 mötte jag BOKEN! Boken som fick läsning att gå från någon viktigt till att handla om vänskap. Bokens karaktärer blev mina vänner, pappersvänner som träffade rätt in i hjärtat och som fortfarande finns kvar där.

Mamma hade världens bästa skolavslutningstradition hon tog med mig och småsyskonen till stan för att äta glass och ett besök i hemstadens enda och underbara bokhandel där man fick välja en egen sommarlovsbok. En bok att komplettera bokbusslånehögen med en egen bok som skulle få bo i min bokhylla för alltid. På ett bord i bokhandeln låg boken en gul bok som fångade min uppmärksamhet det var, du & du & du av Per Nilsson. På bokens omslag fanns tre runda fotografier, ett öga, en handflata och ett par blåa gummistövlar.

När jag vände på boken kunde jag läsa:

”Himlen är blå och solen strålar, det är lördag och sommarens första dag. I det gröna gräset i parken ligger tre personer på rygg. En klädd helt i vitt, en i svart, och den tredje har smutsiga fötter. Två av dem är skalliga, deras blanka hjässor glänser i solskenet. Det är Anon, Zarah och Nils som ligger där. Anon är tolv år, Zarah sjutton och Nils tjugo. För några veckor sedan kände de inte varandra. Men deras liv trasslade ihop sej, i en härva av liv och död och kärlek och hat och längtan. Nu ligger de här i parken, med ryggen mot jorden och ansiktet vänt mot sommarsolen. De lever, alla tre.”

Baksidestextens vackra ord fångade mig om detta möte ville jag läsa. Detta fick bli min sommarbok 1998. Läsandes i skuggan fick jag för första gången ta del av Per Nilssons magiskt underbara bästa bokvärldar. Boken var skriven på ett sätt jag inte stött på tidigare, tre huvudpersoner som får var tredje kapitel till att berätta sin historia. Anon som är döpt efter poeten till en dikt mamma tyckte var så fin. Inte visste mamma att anon betydde anonym. Anon har en frånvarande pappa, inga vänner, alltid gummistövlar på fötterna, ett drömmande huvud som gör att han krockar med lyckstolpar. Zarah funderar mycket över kärlek och om pojkvännen Victor verkligen är rätt och vad hon ska göra med sitt trassliga liv. Nils försöker och vill leva efter tanken, om livet ändå tar slut så finns det inget att att frukta.

Jag visste ju att dessa tre skulle mötas, det läste jag ju redan på baksidestexten. Men hur ska mötet ske mellan den ensamme drömmaren Anon, den vackra fundersamma Zarah och den underliga Nils som genomför allt han bestämt sig för?

Anon hittar en plånbok tillhörande en flicka, lånekortet i plånboken avslöjar namnet Sara Enoksson med ett barns handstil. Däremot finns det inga pengar kvar i plånboken. Men dagdrömmarna tar fart. Vem är flickan? Säkert är hon söt, också hon 12 år och säkert har hon en bullbakande mamma. Hon Sara kommer vara och är redan i hans dagdrömmar hans nya (och enda) vän. Anon börja planera hur han ska göra för att ta kontakt med flickan.

Sara som ändrat stavningen på sitt namn sedan hon som barn skrev sitt namn på lånekortet, heter nu Zarah med Z och H. Zarah är sjutton år och någon helt annan än den Anon drömmer om. Trassligare, med mer svärta och utan någon bullbakande mamma. Men söt det är hon.

Nils han sitter på café när han första gången får syn på den lilla killen med gummistövlar utanför fönstret som krockar med en lyckstolpe. Hela Nils mage fylls med barndomsminnen för han är själv en stor drömmare som krockat med lyckstolpar hur många gånger som helst och gått omkring med blåmärken i pannan. När Nils sedan hämtar lillasyster Kristina i skolan ser han igen den gummistövelklädda pojken i kapprummet. När Nils möter Zarah första gången är han på en pub och Zarah kommer fram till honom. Ber honom se glad ut så hon kan göra den där inte så bra pojkvännen svartsjuk. Lika svartsjuk som han gjort henne. Nils han blir helt… det är som han har mött en ängel och han bestämmer sig för att finna henne igen.

Både Anon och Nils finner platsen där ”deras” Sara/Zarah bor. De smyger omkring utanför hennes hus i hopp om att få en skymt av henne. De båda drömmande pojkarna ser ibland varandra men kan väl inte ens tänka tanken att de skulle ha samma vackra flicka i sina tankar. Något av det bästa med att läsa och uppslukas av böcker är att man får flera perspektiv. Möten blir så mycket mer fantastiska och intressanta än i livet då man bara har sitt eget perspektiv. Kanske och antagligen har vi möten lika spännande bara det att vi inte får följa dessa möten genom både eget och den andres tankar och känslor (hjärna och hjärta då). När jag läser får jag äran att vara med vid de spännande mötena, de handplockade som är värda att fästa på papper av författaren. När Anon, Zarah och Nils slutligen möts i bokens slut (det som baksidestexten redan avslöjat) så får jag som läsare vara med! Jag blir insläppt blir en del av!

Anon han bestämmer sig för att göra verklighet av sitt drömmande att lämna tillbaka plånboken och det värdefulla lånekortet. När han ringer på dörren till Zarahs lägenhet tänker han att kanske är det hennes pappa som öppnar. Men Zarah är mycket större än han trott och hon bor själv. Mötet mellan den tolvåriga pojken och den sjuttonåriga tjejen klickar ändå rätt. Zarah bjuder in Anon och klipper sönder hans illaluktande gummistövlar och konstatera att nu får det vara slut med gummistövlarna. Sedan ber hon Anon att raka av hennes långa hår, hon är trött på att vara vacker och vill bli ”ful”.

Nils han rakar vid ungefär samma klockslag också av sig håret efter att han legat nedgrävd i jorden som levande begravd under natten för att testa sina gränser. Efter den panikfyllda natten bestämmer han sig för att nu är det dags han ska gå hem till Zarah. Nils klär sig helt i svart när han går dit, ringer på dörren och den öppnas av Zarah också hon helt skallig och motsattsklädd helt i vitt. Kan det vara så lätt att två tvillingsjälar möts i Zarahs dörröppning? Ja nästan så lätt är det å jag får vara där i dörröppningen. Lite svartsjuka uppstår mellan Anon och Nils. Men Zarah hon tar plats och de tre (fyra med mig) blir ett.

De går till parken precis som baksidestexten utlovat. Så här låter det från den kursiverade allvetande berättarrösten när boken börjar närma sig sitt slut.

”Du och du och du. Du Anon. Du Zarah. Du Nils.
Nu ligger vi här i gräset. Tillsammans.
Och nu är äventyret snart slut.
Nej nej nej. Det är nu äventyret börjar.
Det mesta har inte hänt ännu.
Det bästa har inte hänt ännu.
Äventyret tar aldrig slut.”

Kanske var det är som min kärlek till öppna slut föddes. Slut där man får drömma vidare och själv bestämma vad som händer sen. Kanske också här mitt motstånd för epiloger som berättar allt in i minsta lilla detalj så det inte finns någon plats kvar att drömma.

Nils blev min stora och kanske min finaste sommarkärlek någonsin. Detta var också sommaren som Per Nilsson blev min favoritförfattare och människorna i hans böcker mina bästa vänner, mina egna pappersvänner. Per Nilssons sätt att låta sina karaktärer mötas var det som fångade mig mest. Att jag som läsare fick vara med vid dessa möten. Kanske var det med denna bok som jag blev just en LÄSARE. Att det var möten som fångade mig mest var väl för att det var de jag gick och drömde om i huset på landet hos mamma och pappa. Möten i böckernas värld, de diktade påhittade mötena som förberedde mig som liten blyg flicka från landet för livet utanför skogen, småstaden och böckernas värld. Både formande och hjälpte mig.

Du & du & du var den första bok jag kände att jag kan inte bara stänga boken utan jag måste skriva något om det jag läst. Boken jag började vika hundöron i och skriva i marginalen. När den den gula boken var slut blev det ett besök på biblioteket i hemstaden och resten av Per Nilssons tidigare böcker lånades och lästes. Det var sommaren med Hjärtans fröjd, Ja må han le… Va?, Korpens sång, Baklängeslivet Anarkai och du & du & du en gång till.

Detta var bara början för sedan dess har jag läst, läser och läser om allt av Per Nilsson. Det kan också vara så att jag lyckats koppla hans författarskap till i stort sett alla essäer och uppsatser jag skrivit under min utbildning till bibliotekarie.


/Paula boknörd



2 kommentarer:

  1. Vilken gripande text! Visst är det fantastiskt att en bok kan betyda så mycket.

    SvaraRadera