Jag blundar tills jag finns av Marie Björk

Sandra går sista terminen på högstadiet, hon vill bort långt bort från allt. Bort från ensamheten som blev när bästisen flyttade, bort från mamma som blundar och låtsas som inget alls. Det mamma blundar för är pappas problem med alkohol. Alltså vill Sandra långt bort från pappa som förstår allt.

Men så ändras allt en ny kompis Cassandra och via henne en fest och så Tobias. En pojkvän en fin pojkvän som förstår. Jag blundar tills jag finns är en tunn bok (132s), med korta kapitel som rymmer väldigt mycket. Nästan för mycket, det är Cassandra som får ta allt det hemska. Medan Tobias han är så bra, finns det femtonåriga killar som är så bra?

Känner igen mycket från min tid på högstadiet, det där med roller och vem som är vad och bestämmer hur osv. Men jag undrar hjälper det att skriva ut det i en bok? Hjälper det tonåringen som läser - eller synliggörs det på ett sätt som gör att det gör mer ont att vara tonåring?  Eller som det att Sandra känner sig så mycket bättre hur allt förändrats med pojkvännen. Att vara tonåring och drömma om en pojkvän och sedan läsa i en bok man tycker om och känner igen sig i att allt ändras och bli så mycket bättre bara du träffar den där pojkvännen?! Några sådana småsaker stör jag mig på, i övrigt en bra bok som säkert kommer finna många läsare (i rätt målgrupp) som kommer tycka mycket om!

/Paula

---

Jag blundar tills jag finns
Författare: Marie Björk
Förlag: Idus (2014)
ISBN: 9789175770604
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris