Jag blir så nostalgisk att det inte finns. Fast jag var några år äldre när allt hände. Emmaboda festivalen 2000 tittade jag i smyg på Håkans spelning för de jag åkt med tyckte han var fånig. Men jag visst att det var något annat även om jag just då inte vågade stå för det.
Elsa är trött på så mycket tankarna och besvikelserna flyger runt i huvudet. Mamma och pappa som flyttade familjen från Mörbylånga Öland till Stockholm när hon var nio år Bort från bästis och pappas trädgård. Alt för mammas nya jobb. I Stockholm bästisen Katrina. Katrina som finns där och är likadan till en dag i åttan när hon inte längre vill vara smart med Elsa utan snygg och sexig med andra vänner. Utan bästa vän. Pappa flyttar och huset säljs. Elsa vägrar prata med pappa svarar inte i telefon när han ringer allt av besvikelse. Hon gömmer sig för lillasyster i skolan.
Boken gör ont att läsa. För att Elsa har ont. Men den gör också ont för jag minns hur det var. Att vara femton år och ha alla dessa tankar som snurrar runt hur mycket som helst. Men boken gör mig glad, får mig att le. Elsa är tuff, Elsa kan och vill själv även om hon bara gömmer sig. Musiken. All Håkan känslor. Första gången hon lyssnar å Broder Daniel <3 jag minns känslan första gången jag gjorde det. Minns hur det kändes inuti!
Men vad är grejen med manliga unga lärare som låter sina elever komma lite för nära? De återkommer i flera böcker och jag tycker inte om de. De ger mig olustskänslor i magen.
Om möjligt så får boken mig att längta mer efter nya Håkan skivan som kommer senare i vår. Jag ser väldigt mycket fram emot att följa Klara Krantz fortsatta författarskap! Jag som mest brukar vara intresserad av berättelsen och inte så mycket av språket fängslas denna gången också av språket som jag tycker mycket om!
/Paula
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar