Det är en vacker, tung, poetisk, fin och väldigt hemskt bok om nittonåriga Laure som tas in på sjukhus för sin anorexi. Läsaren får följa Lauren under flera månader. Från det att hon först får kontakt med en läkare som hon faktiskt tycker om. Till det att hon väger 50 kilo och blir utskriven från sjukhuset.
Det är en tuff kamp inom henne. En vardag att bo på sjukhus på en avdelning andra människor med olika gastronomiska problem. Tillfälliga vänskaper uppstår hjälper varandra på olika sätt.
Det är besök utifrån, vänner och familj som så länge och förtvivlat försökt hjälpa. Det är sjuka mamma, pappa som inte kan förstå (på elakaste sättet), skuldkänslorna för lillasyster som bor kvar själv hos pappa.
Det är just om den sjuka mamman Ingenting kan hindra natten handlar om. Två böcker som fyller i varandras luckor. Tyckte väldans mycket om No och jag också. Inte lika mycket om Underjordiska timmar. Men ser med förtjusning fram emot flera böcker av Delphine de Vigan som sakta börjat klättra upp på min favoritförfattare lista.
/Paula boknörden vars hjärta klappar lite extra för Sekwa förlag
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar