När lillasyster har en kväll ska ha dansuppvisning som kommer vara slut efter mörkrets inbrott lyckas Alice få pappa att gå med på att de trots allt ska åka och titta på uppvisningen …
Men den håller på länge och närmsta vägen hem den är via kyrkogården. Pappa sitter som på nålar men så blir det. Utanför kyrkogården kommer på riktigt ett gäng monster mot de. Alice vet inte vad hon ska tro. Monster på riktigt. Monster som äter av pappa. Sen blir allt svart och hon vaknar upp på sjukhuset som enda överlevande i sin familj.
Vad var det egentligen som hände? En bilolycka? Var det monster på riktigt? Alice får flytta hem till mormor och morfar börja i en ny skola och skaffa sig nya vänner. I skolan finns också Cole med de lila ögonen och mystiska blåmärken. När Alice och Cole få ögonkontakt då stannar världen och de får båda syner som innefattar varandra …
Låter det tramsigt? Lite är det faktiskt det och rätt rejält förutsebart tyvärr. Jag vill så gärna att detta ska vara bra att jag ska få slukas upp och glömma tid och rum. Men det går inte inte när man vet vad som kommer att hända. Behöver jag säga att Cole är zombiejägare och att Alice också har de generna utan att veta om det? Kanske hade jag tyckt bättre om boken om det varit hängmatteläsning en varm sommardag? Mitt tips är alltså spara boken till en varm sommardag!
/Paula
Jag läste den en varm dag i somras och jag tyckte väl att det var ok underhållning för stunden till en början (boken är rätt tät i början tycker jag) men sen blev det precis som du skriver också för mig. Alldeles för förutsägbart och upprepande av rätt trista könsroller bland annat. Trist för jag trodde verkligen att jag skulle gilla...
SvaraRadera