En man som heter Ove av Fredrik Backman

Jag gillar verkligen att vara med i en bokcirkel. Vi är fem bibliotekarier som träffas ungefär en gång i månaden. Fem deltagare innebär att man får välja bok var femte gång. Det är alltid skönlitteratur vi läser men både barn, ungdom och vuxen (mest vuxen). Boken ska gå och låna på biblioteket och får gärna finnas som e-bok (men inget krav). Man får inte prata om boken förrän vi träffas och ha bokcirkel.

Men grejen med att vara med i en bokcirkel och läsa sådant som andra ha valt åt en… tja det betyder att man måste läsa böcker man är väldigt opepp på. Det är bara så det är. När detta inlägg publiceras sitter jag och prata En man som heter Ove med min bokcirkel. En bok som R har valt för att hennes man hävdar att det är en av de bästa böcker som finns.

Jag var så oppep på att läsa Oveboken. Den är ständigt efterfrågad på biblioteket. Toppat e-bokutlånen ut länge som helst. Alla läser den och prata om den hur bra den är, hur rolig. Suttit jämte folk på tåg som läst och skrattat högt. Men detta har bara gjort mig mer osugen. Vet inte vad det är men så är det. Gillade heller inte Hundraåringen. Eftersom jag kände ett sådant osug att läsa boken bestämde jag mig för att lyssna på den istället.

Sagt och gjort lyssnat har jag gjort. Trött är vad jag är på han den där Ove. På hur alla kapitel börjar med En man som heter Ove OCH… Men vem vet ibland lyfter bokcirkelsamtalen en bok till nya nivåer. Ibland blir samtalet så intressant att man höjer sitt betyg därför. Men som det känns i dag så är detta den sämsta bok vi haft i bokcirkeln sedan vi startade januari 2009. Men tja kanske är jag glad att jag läst den så jag vet vad alla pratar om. Men fakta återstår jag FATTAR INTE. Vad är grejen? Kanske att någon av mina bokcirkelvänner förklarar det för mig i detta nu …

/Paula