Det lilla huset i den Stora skogen av Laura Ingalls Wilder

Som liten så älskade jag att titta på lilla huset på prärien på tv. Läste en eller två böcker också. I höstas kom Det lilla huset i Stora skogen i nytryck med det finaste fina omslag. Tänkte att det var dags för en omläsning.

Håller det fortfarande? Blir jag lika fängslad? Både och. Det håller på sätt och vis men det går väldigt långsamt, är väldigt mycket berättande och idylliseserande.

Nybyggarfamiljen i skogen pappa, mamma och tre små döttrar. Mellan dottern Laura som berättar. Dottern som älskar sin pappa mest av allt. Hur hon och stora syster Mary under fyra sidor ser på och fascineras över när pappa gjuter nya blykulor till sitt gevär. Det är något man inte läser om i många nutida böcker det.

Mamman som person tar väldigt lite plats, det är hennes sysslor som syns. Avundsjukan på Marys gyllene lockar den botar pappa med remmen och genom att påminna Laura om att han har ju faktiskt också brunt hår.

På julafton när Laura får en egen trasdocka. Alla barnen får polkagrisar och nya vantar men hon får också en docka. Eftersom hon är minsta flickan och hon har ännu ingen docka. Men de vuxna är noga med att på fint sätt påpeka att hon inte ska vara självisk utan låta de andra flickorna få hålla dockan också. Ingen dum scen alls att använda sig av när man pratar om jul förr och nu. Skillnaden är så stor att det knappt går att föreställa sig.

Blir inte riktigt lika fängslad längre om vi säger så.  Men nostalgisk som bara den. Jag saknar Albert undra hur långt in i serien det är han dyker upp. Känner hur Marys blindhet hotar runt hörnet och väntar på att näsvisa Nellie med dockhåret ska dyka upp. Samtidigt så kan det vara så att om fler delar kommer i nytryck med omslagsillustrationer av Lina Bodén ja då är det inte alls omöjligt att jag läser de också!

/Paula